so this is the final fucking count down. Tog adjö av min stad i natt. Sa hej då till mina vänner i barerna, i dörren och på nattmatstället. På återseende sa dom. Vi får väl se tänkte jag. Det är lustigt det här med att säga farväl. Sorgligt, spännande, nervöst och upphetsande på samma gång. Jag vet att det är dags nu. Måste pröva mina vingar, se om dom håller för de prövningar som väntar. Dags att skutta ur boet. Det lustiga är att det känns som om jag är modern och inte fågelungarna. Jag ser oroligt på mina nära och kära, och jag undrar- hur ska dem klara sig? Vem ska laga mat åt dem när det är högtider? Vem ska se till att dom inte snöar in i soffan med sina pojkvänner? Vem ska hålla deras hand när det är kärlekstrassel? Vem ska sitta där med tid och ork att lyssna på dem genom alla jobb, shopping och känslomässiga bekymmer? Är DOM redo för det här? Jag vet att det kan låta egoistiskt men jag tror inte att det spelar någon roll vem som åker, poängen är att en person i vårat lilla gäng lämnar. Och då rubbas hela balansen. Hela systemet. Klarar vi det här?..