Idag har jag lite av ett psykbryt. Det rätta nu är att ta på mig joggingskorna och gå en lång runda i skogen. Det jag får lust till är att hälla upp en rejäl grogg, sätta mig på balkongen och kedjeröka och supa ner mig tills solen går ner.

Förr, när jag var yngre klarade jag aldrig av att vara ensam under sådana här stunder. Var tvungen att omge mig med människor. Gick ut på krogen och dövade min ångestattack med att ha "kul". Skratta, dansa och gå hem med någon ny. Känna mig uppskattad. Bekräfta för mig själv att jag visst hade vänner som älskar mig och ville vara med mig.

Numera är jag rädd för sällskap när jag är sån här. Vill bara vara ensam och fundera. Vänta ut det. Det sjukaste är ju att det bara dyker över mig. Utan någon egentlig anledning eller förvarning. Plötsligt är jag bara ångest och svart. Mörkt. Ledsen.

Nej idag tänker jag ta det mindre vettiga alternativet och hälla upp en riktigt stark drink till mig själv. Vem faan orkar vara fröken duktig hela tiden när det ändå inte märks? Och vem har dött av en drink?