Imorgon är det dags för the final drink with the girls. Vi ska mötas på söder allihop och sätta oss någonstans där vi kan bli lite fnittriga tillsammans. Prata skit och förmodligen så kommer vi allihop låtsas som om det inte alls är sista gången vi ses på ett bra tag. Vi vet ju inte hur lång tid det verkligen är. Kanske kommer någon komma ner och hälsa på. Kanske inte. Kanske kommer jag hem om 6 månader, eller så kommer jag inte hem alls.
Min ena vän är i förnekelse. Hon låtsas som om allt är som vanligt. När jag nämner något om mina packnings bekymmer så säger hon bara: jaja men vet du.. och så babblar hon om sitt. Den andra vänninan är helt förstörd. Vi kan knappt prata utan att hon får gråten i halsen och blir alldeles sentimental: vi har ju inte vart ifrån varandra mer än två veckor förut, hur ska jag klara mihiiig.. och där bryter hon ut i dramatiska snyftningar. En annan försöker med övertala mig att stanna hemma: men du FÅR inte åka nu. Det GÅR inte. Du måste vara hemma här och kolla på E hon är ju helt knäckt? Och alla våra sommar planer då? Den sista i gänget är väldigt avundsjuk på mig. Hon har drömt om att göra det här ungefär lika länge som jag. Och precis som mig så är hon en tävlingsmänniska som känner sig slagen.
Sådär håller dom på i olika omgångar. Men innerst inne är dom väldigt glada för min skull. Det tror jag verkligen. För det är dags nu. Att vandra vidare och hitta nya vägar i livet. Jag är klar med den här staden en stund nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar