Kommer jag glömma dig någon gång? Älskade jag ens dig? Vad är det egentligen jag känner för dig nu? Saknad? Vill jag verkligen ha dig tillbaka eller handlar det om min självkänsla? Om hämnd?

Jag vet inte. Jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma dig eftersom att du var så omfattande. Många år av dimmiga minnen. Älskade dig en stund, vissa dagar kunde jag inte tänka mig att leva utan dig och sedan kunde det gå hur lång tid som helst utan att jag ens tänkte på dig. NU vet jag inte vad jag vill. Den frågan kan jag inte svara på. Du säger att vi aldrig kommer vara slut. Du påstår att vi aldrig är ett avslutat kapitel. Jag vill sätta punkt. Trodde nog att jag hade lyckats tills jag fann mig själv gråtandes på en bänk på söder med min telefon i tusen bitar. Ibland när jag tänker på dig vill jag slita sönder ditt liv. Göra dig olycklig. Telepatera över mina känslor på dig och gå vidare. Din nya är bara en liten flicksnärta. Man inser som smått att man börjar bli gammal när man blir utbytt mot något nytt. Yngre.



Antar att det enda som kan rädda mig från dig är att finna något annat. Men jag har ju haft annat även efter dig? Men de betyder ingenting. Så som ingenting betytt någonting för mig på väldigt länge. Dom är bara köttsliga lustar. Munnar som kysser, händer som smeker, en kuk som sätter på. Dom är ingenting. Inga känslor. Jag bryr mig inte om dem. Bryr jag mig om dig?