Nu är jag hemma igen. Det var inte så mycket folk som jag fruktat men tillräckligt många för att reta gallfeber på mig. Jag absolut avskyr människor som står i vägen för mig när jag är på det här humöret. Kände verkligen hur irritationen växte i kroppen. Usch. Så började det regna när jag skulle åka hem. Och ingen biljävel hade jag heller.

Såna stunder saknar man dagar som den på bilden ovan. När jag blir rastlös i själen så tar jag min kamera och går runt i min lilla skog. Drömmer mig tillbaka till min barndom när trädkronorna bildade ett slott och den lilla floden var vallgraven som skyddade mig från allt det onda. Jag hade en fantastisk uppväxt med naturen utanför dörren och kärleksfulla föräldrar. Och ändå blev man så här. Fuckt up i huvudet. Kan ju har varit resan fram tills nu som har förstört. Men jag gillar inte att skylla på omgivningarna. Jag tror att det är mitt eget fel. Att jag helt enkelt är en melodramatisk person..

Nog babbel för nu. Nu ska jag se en film och försöka bli människa igen. Hörs sen då.

Love/ Ad Nam